Politiska motståndare och debattörer hävdar ständigt att det finns två ytterlighetspartier i Sveriges riksdag som inga andra vill ha med att göra.
Det ena partiet, som står på den ”onda” sidan, har runt 18 procent av väljarna bakom sig. Det andra partiet, som står på den ”goda” sidan, har svårt att samla mer än 7 procent av väljarna. Vad det säger om verkligheten får var och en bedöma.
Nu är det väl si och så med övriga partiers syn på samarbete med Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. V sitter förvisso inte i regeringen, men har trots det ett förvånansvärt stort och knappast motiverat inflytande i främst budgetfrågor. Tveklöst får Jonas Sjöstedt betydligt mer i utbyte av denna koalition än Stefan Löfven och det var väl knappast tänkt så när Vänsterpartiet ratades som regeringsparti. SD vill de borgerliga inte ta i med tång, trots det faktum att man kommer tvingas förhålla sig till Jimmie Åkesson om man vill återta makten efter höstens val. Att Moderaterna tvingats karbonkopiera stora delar av Sverigedemokraternas politik för att inte rasa i opinionen, är också ett faktum.
Varför når då inte partiet på ”den goda sidan” högre än 7-8 procent i opinionsmätningarna? De står ju på invandrarnas sida när migrationsfrågor debatteras. De framhåller feminism som viktigare än något annat och hbtq-världen får ju sitt obetingade stöd i alla sammanhang. Inte att förglömma hur Vänsterpartiet åkt snålskjuts i media, inte minst med hjälp av vårt public service-företag.
Så varför inte fler av väljarna bakom sig? Kanske att partiets rötter skrämmer många, inte minst alla de som själva upplevt och flytt kommunismens fasor. Kanske att hyckleriet som förmedlas ut i kanalerna genomskådas av allt fler? Kanske att verkligheten nått ut till medborgarna, nu när etablerad media inte längre har ensamrätt på nyhetsbevakningen?
Jonas Sjöstedt har bott i fiendeland. I flera år bodde han på Park Avenue i New York, där hans fru var högavlönad diplomat. Park Avenue beskrivs så här i Wikipedia: ”Genomfarten är känd för sina höga fastighetspriser och sin rika befolkning”. Man skulle kunna tro att Sjöstedt tvingades bo här p.g.a. sin hustrus arbete, för inte trivs väl en vänsterpartist med den välmående överklassen så tätt inpå? Fast verkligheten kryper ifatt när han sedan flyttade hem och valde Karlavägen på Östermalm. Läser man på Mäklarinfo upptäcker man att genomsnittspriset på Karlavägens bostäder ligger på 75 215 kronor per m2. Priser som vanliga medborgare knappast har råd med. Idag bor Sjöstedt i Midsommarkransen där hela 18 procent röstade på V i valet 2014.
Lars Ohly är en annan hycklare. I oktober 2005 meddelade Ohly att han slutat kallas sig kommunist, men i en chatt med läsare på Aftonbladet 2011 säger han bl.a. så här: ”Ingenting är nytt med att jag är kommunist i den bemärkelse som Marx beskrev”. Som Vänsterpartist ligger det i blodet att feminism och jämställdhet ska stå högt på dagordningen. I spåren efter #MeToo visar det sig dock att Lars Ohly inte drar sig för att sextrakassera kvinnor och när han nu ratats från olika uppdrag inom partiet, väljer han att smita ut bakvägen.
Rossana Dinamarca är en person för sig. Hon inte bara uppträder respektlöst i Sveriges riksdag, hon lever inte heller som hon lär. Dinamarca är miljömedveten och kämpar för klimatet, förutom vid de tillfällen när hon själv gynnas av miljöförstörande resor. 2011 uppmärksammades hennes kostsamma och miljöpåverkande flygresor mellan hemmet i Trollhättan och arbetet i Stockholm. Nu väljer Dinamarca att lämna riksdagspolitiken och nämner bl.a. att hon gör det för att hon känt sig motarbetad. Sanningen är väl att få vänsterpartister getts så mycket uppmärksamhet i media, som just hon. Fast mycket vill kanske ha mer och hennes slutliga mål var kanske att ta över partiledarposten?
När vi ändå nämner den från Chile invandrade Dinamarca, är det svårt att inte ta upp den f.d. peshmerga-soldaten Amineh Kakabaveh. Hon har i flera år kämpat mot hedersförtrycket i förorterna och fått motta stark kritik för detta. En av de som kritiserat Kakabavehs kamp mot hederskulturen är just Rossana Dinamarca, hon som ständigt stått på barrikaderna och kämpat för jämställdhet och feminism. 2015 skrev hon och två riksdagskollegor en debattartikel i vilken Kakabavehs kamp mot förorternas hederskultur kallades för att svartmåla dessa områden på ett otillbörligt sätt. Förortens rykte ansågs här vara viktigare än kampen mot en importerad hederskultur. Amineh Kakabaveh pekar också ut Rossana Dinamarca som ett av problemen inom Vänsterpartiet och kanske det inte bara är alternativ media som gläds över att slippa henne i riksdagen?
Apropå feminism och sextrakasserier, pågår just nu en infekterad strid inom partiet. De bägge riksdagsledamöterna Jens Holm och Emma Wallrup, anklagar varandra för sextrakasserier. Det visar två saker. Vänsterpartiet som står först i ledet i kampen mot sexövergrepp, har egna svarta får i ledet. Det visar också att kvinnor inte är oskyldiga till det man kallar för sextrakasserier, trots att hela #MeToo-kampanjen ägnas endast kvinnors utsatthet.
Sedan har vi förstås Vänsterpartiets koppling till våldsbejakande extremism, inte minst genom partiets ungdomsförbund Ung Vänster. 2014 kunde man i media läsa hur Ung Vänster gav sitt stöd till de våldsbejakande extremisterna i RF och AFA. Samma år skriver nio medlemmar i Ung Vänster att de behöver både AFA och RF och berömmer deras kamp. Rebecca Weidmo-Uvell har också påvisat hur både Ung Vänster och SSU arrangerat manifestationer tillsammans med våldsbejakande vänstergrupper.
På den här sidan visas också hur vänsterpartister ägnat sig åt våld, våldtäkter, stölder, bedrägerier och annat otrevligt.
Det kanske ändå inte är så konstigt att detta parti bara har 7 procent av väljarna bakom sig, trots stöd i media och sitt vurmande för invandrare och hbtq-personer.